Att gå vidare!
Det är svårt att gå vidare men jag vet att vi måste det!
Jag är ledsen till och från, och jag känner en oro över att vi ska drabbas av fler missfall.
Men jag tror att det var något fel på barnet, och då är det skönt att det hände nu (9+3 ) och inte när man är i vecka 18 eller i slutet så man måste födda fram ett dött barn.
Så här gick mitt förhoppningsvis ända missfall till!
Jag har ju haft blödningar nästan hela graviliteten men för ca 2 veckor sen så började jag blöda mer och för 1 vecka sen så slutade brösten göra ont, och då kände jag på mig att detta inte skulle gå vägen.
I fredags pratade jag med gyn akuten för då hade kommit lite levrat blod i bindan, dom sa att sålänge det inte kommer mer eller så länge jag inte hade molnande värk så var det nog ingen fara.
Men i lördags förmiddag vid ca 10:40 så kom det mer levrat blod och efter det kom det ganska mycket blod, vid ca 11:20 kände jag att jag behövde byta binda och då kom det mer levrat blod och även fostret. Så fort jag såg det så fattade jag att det var över och att det var fostret som låg där. Min man och jag lämnade dottern och åkte in till sjukhuset där vi fick väntar ett par timmar på läkaren. När läkaren kom så gjorde hon ett VUL och såg då att nästan allt var borta. Jag behövde inte skrapas. I söndags hade jag ont i magen och mer levrat blod har kommit, jag har fortfarande ont i magen men det kommer inte så mycket levrat blod längre.
Jag ringde min läkare i går och pratade med dom om hur vi går vidare, sa att vi vill köra på så fort som möjligt så nu inväntar vi mensen så jag kan börja på tabletterna igen.
